tisdag 16 augusti 2011

Sif Ruud är död

Dom försvinner en efter en av dom gamla storheterna. Nu har Sif Ruud gått bort, 95 år gammal. Jag intervjuade henne 1995 för ICA-kuriren och det blev en lektion i ödmjukhet och respekt. Jag känner fortfarande hur kinderna hettar...

Sif Ruud 2 kopia 
Vårt behov av förebilder är oändligt, men när jag föreslår att Sif Ruud förkroppsligar bilden av en liten rar tant, så sparkar hon bestämt bakut:


- Det där är en minnesbild hos i första hand yngre, medelålders män, säger hon med ett menande ögonkast. För de minns sin barndoms tanter som brukade trösta och gulla med dem. Men jag har aldrig varit någon liten rar gumma utan alltid försökt att göra hela människor.

Jag inser lite rödkindad att hon har alldeles rätt. Varför ska det vara så himla lätt att gripa efter schabloner? En av de underbaraste rollgestalter Sif Ruud gjort, är ju direktörstypen i öppen sportbil från Hasse och Tages första film Svenska Bilder.

Hon skrattar hjärtligt vid minnet:

- Ja, det var sannerligen inte någon liten rar tant det, säger hon. Hon var verkligen tvärtom i allt. En farlig förförare av unga pojkar som hon tog till krogen och matade med ostron. Hon var kul att göra!

Förväntningar - eller "förvändningar" - ska man vara på sin vakt mot för med dem som verktyg försöker vi pressa in människor i färdiga formar. Det är som att trycka ner ett par 45:or i skor av storlek 37 - det går bara inte och det gör ont när man försöker!

Sif Ruud har ofta fått kämpa emot, inte minst korkade journalisters förväntningar. Hon berättar om den manlige reportern från en pensionärstidning som aningslöst frågade henne om hon inte tyckte det skulle vara skönt att bara sitta ner i gungstolen, tänka tillbaka och minnas.

- Jag vill inte minnas! Jag vill se framåt! snoppade hon av. Jag blir så himla arg över den där inställningen att "nu är det dags att bli gammal, lilla damen". Det är ju som att sluta leva och acceptera att allting är över.

Hon har svårt att förstå hur folk frivilligt kan gå med på att spela den rollen.

- Jag har alltid slagits för att alla sorters människor, oavsett ålder och kön, har rätt till liv och känslor för det är sannerligen ingenting som går förlorat bara för att man blir äldre, säger hon bestämt.

Ändå är det inte svårt att förstå varför man vill ha Sif Ruud som sitt inres förebild. Där hon sitter i soffhörnet och knaprar på ett wienerbröd i kaffestugans goa värme, skulle hon mycket väl kunna vara just den mormor vi aldrig träffade men alltid gått och önskat oss. Inte för att hon faktiskt närmar sig åttio och utstrålar massor av vänlig klokhet, men för att vi allihop tycker oss känna henne. Trots att vi egentligen bara känner igen henne.

Men det är kanske så det är med folkkära skådespelare? Antingen de vill det eller ej, så blir de gemensam egendom; alla har inrett en speciell vrå i hjärtat för dem. De får släpa på våra inre bilder just för att de varit så övertygande i rollen att vi trott på den och haft svårt att skilja den från människan.

Sif Ruud kommer till exempel alltid att vara madam Flod i Hemsöborna för generationer av oss som såg och såg om den i TV. Fast det kanske inte gör henne så mycket eftersom just den rollen är ett exempel på vad hon nyss sa. För också en Strindbergsfigur har rätt till sitt eget liv och sina känslor bortom gamla schabloner och föreställningar. I Sif Ruuds varsamma händer blev madam Flod en alldeles levande kvinna med en kvinnas behov och känslor. Inte den naggande kärring som åratal av enögt läsande hade gjort henne till.

Sedan två år spelar Sif ena hälften av Idlaflickorna i Kristina Lugns pjäs med samma namn. Den andra rollen görs av Birgitta Valberg och under hösten gjorde de sin 185:e föreställning sedan premiären.

Idlaflickorna är knappast någon enkel pjäs, ändå har den blivit publiksuccé. Till dels beror det förstås på de bägge huvudpersonerna men också på att Kristina Lugns poetiska och drastiska språk med bråddjup humor och livsfarliga efterslängar uppenbarligen träffar rätt. När Sif läste texten första gången var hon konfunderad och under arbetets gång skrev Kristina Lugn om den flera gånger.

- Efter den sista versionen förstod jag ingenting, men så insåg jag plötsligt att hennes värld är släkt med Becketts och då föll bitarna på plats, berättar Sif. Jag går alltid in och spelar Lillemor med viss skräck eftersom texten är enormt svår bara att minnas, men jag spelar också med stor glädje eftersom den är så bra!

I slutet av oktober blir det premiär på en ny pjäs av Kristina Lugn. Den är skriven för barn och heter Silver Star.

- Kristina kan gudskelov inte lägga band på sin stora begåvning så barnen kommer att få höra ett språk som de inte är vana vid, berättar Sif. Pjäsen skyggar inte heller för det svåra men humorn finns där hela tiden.

Skådespelare brukar vittna om hur roligt det är att spela för barn men också om hur svårt det är.

- Man måste vara absolut ärlig inför barn. Annars tappar de snart intresset och sysslar med annat. Men har man som vana att alltid vara ärlig på scenen så är det bara roligt. För här underskattas absolut inga barn! försäkrar Sif.

Efter nyår kommer hon och Birgitta Valberg tillbaka tillsammans på Dramaten i Franska fönster, som är ett projekt med Molière och Kent Andersson som författare till enaktarna De löjliga preciöserna och Fint folk, som döljer sig bakom samlingsnamnet.

- Vi försökte först bromsa, Birgitta och jag, avslöjar Sif, eftersom vi inte vill framstå som någon sorts Helan och Halvan tillsammans. Men eftersom alla ville ha med oss så accepterade vi och det är klart att man har succén med Idlaflickorna i bakhuvudet från teaterns sida.

Det brukar lite slarvigt påstås, att det inte görs några filmer längre här i Sverige. Men i fyra av de nya är i alla fall Sif Ruud med: Stora och små män, Alfred (om Nobel) Finbar (en engelsk/irländsk/nordisk samproduktion) och Juloratoriet. I den senare gör Sif rollen som Selma Lagerlöf som hon skildras av författaren Göran Tunström.

- Det är också ett exempel på en ganska besk dam som knappast gullar med småkillarna som kommer till henne. I stället far hon fram på de värmländska vägarna i full fart med häst och vagn så gruset ryker. Det ska bli hemskt spännande att få sitta på kuskbocken för det har jag aldrig gjort förut. Jag hoppas jag överlever, fnittrar Sif.

Annars skulle hon nästan vara kvalificerad för medlemskap i transportarbetarförbundet efter allt hon har kört på film och teater. Snöskoter, flakmoped och åtta meter amerikansk Oldsmobile till exempel.

- Ja den är jag lite stolt över, jag som inte ens kan cykla, säger hon. För en som aldrig haft körkort var det lite pirrigt att ratta så mycket plåt mitt ute i den amerikanska trafiken.

Det var i en TV- film som hette just Oldsmobile som gjordes 1982 och handlade om en äldre dam som inte heller strök någon medhårs. I stället för att kryssa till Finland och utan sin vakande sons vetskap stack hon till USA på jakt efter en ungdomskärlek

Att Sif inte tagit körkort beror på att det aldrig blev av.

- Jag jobbade väl för mycket, antar hon.

Fast att arbeta för mycket är nu knappast Sif Ruuds problem. Hon älskar sitt arbete och ser det som ett privilegium att få arbeta. Eftersom hon är karaktärsskådespelerska har hon aldrig behövt sakna roller heller. Hon har gjort en bra bit över hundra filmer, arbetat sedan 1953 på Dramaten med diverse utflykter till privatteatrar och TV:s fasta ensemble däremellan.

- Ja, arbetet betyder mycket för mig, konstaterar hon enkelt. Jag håller mig frisk genom att arbeta och skulle jag gå hemma så bleve jag snart sjuk.

Hur frisk hon är, hade det brittiska filmbolag som producerade filmen Finbar i vintras ingen aning om. Någon på den juridiska avdelningen hade fått syn på hennes födelseår och vips, hade Sif en privat sjuksköterska i hälarna vart hon än gick.

- Hon uppträdde precis som privatsköterskor brukar göra på film, berättar Sif. Men när hon avbröt en journalist som intervjuade mig och förbjöd regissören att göra för många omtagningar, så måste jag stoppa henne. Mitt yrke sköter jag själv, förklarade jag för henne och därvid blev det

Hon brukar få som hon vill, Sif Ruud, oxe som hon är.

- Ja vi påstås ju vara speciellt envisa, säger hon men ställer sig lite undrande till huruvida hennes kollegor anser det vara en positiv egenskap eller ej:

- Jag brukar inte ge mig när jag anser att jag har rätt och de tycker säkert att jag är rätt outhärdlig och petig ibland. Men det här är ett viktigt arbete som man inte får slarva med!

Av alla filmer hon gjort, är det ett par som hon själv gärna framhåller lite framför de andra: Gunnel Lindbloms filmatisering av Ulla Isakssons Paradistorg och En vandring i solen mot Gösta Ekman efter Stig Claesons roman.

- Jag tycker väldigt mycket om att filma eftersom jag är road av mitt yrke. Visst är det en viss skillnad men grundarbetet med film och teater är detsamma, säger hon.

För något år sedan berättade Sif för första gången om sina problem med att läsa. Det var något som förvånade alla som vant sig vid att lyssna till henne i åtskilliga uppläsningar i radio genom åren.

- Jag kan inte läsa en text så att jag ser ett stycke i taget utan måste läsa ord för ord, berättar hon. Det har tvingat mig att jobba extra hårt med uppläsningar vilket väl i och för sig bara varit bra. För egentligen har jag väl inte upplevt några större besvär med det här, men eftersom jag vet att många människor lider av läs- och skrivsvårigheter, så berättade jag om mina problem. Människor känner sig ju dumma, vilket de inte alls är! Jag kände mig också dum ibland när vi hade den första textgenomgången av en ny pjäs tillsammans och jag inte kunde läsa replikerna rätt direkt.

Några svårigheter med att läsa litteratur har hon dock inte och böcker är hennes livsluft.

- Ja, jag läser så mycket jag hinner och orkar när jag inte arbetar, säger hon. En bok är ju hela världen i fickan.

Sif bor tillsammans med sin man i ett härligt hus utanför Vagnhärad med naturen inpå knutarna. Men för att det ska fungera med arbetet har hon också en övernattningslägenhet i Stockholm, ett stenkast från Dramaten.

Under många år arbetade hon som teaterlärare, något hon nu har slutat med.

- Jag orkar helt enkelt inte med det också, även om det är bland det roligaste man kan syssla med, säger hon.

Åtskilliga är de förhoppningsfulla skådespelare in spe som tagit sina första stapplande steg på fru Thalias tiljor under Sifs ledning men hon häpnar idag över hur gamla en del av dem hunnit bli.

- Vi hade en träff på Dramaten för några år sedan med gamla elever, berättar hon. De flesta av dem är från 40-års åldern och uppåt. En som jag inte hade träffat på länge kom fram och pratade med mig och jag undrade intresserat vad han gjorde nu för tiden eftersom det var så länge sedan vi sågs. "Men Sif, jag är pensionerad sen något år", svarade han och jag kunde inte låta bli att skratta. Där stod vi, jag hans gamla lärarinna fortfarande i full verksamhet och han, min gamla elev som pensionär!

"Vi är alla i någon bemärkelse mellanstadiebarn. Det intressanta finns i friheten mellan stadierna. När vi varken är barn eller gamla", skriver Kristina Lugn om Silver Star. Jag tror att det är Sif Ruud hon menar. Det måste det vara!

Och jag, en yngre, medelålders man, lovar härmed att gå varligt fram med mina förebilder i fortsättningen.
Fast en bättre än Sif Ruud, har jag svårt att tänka mig!

1 kommentar:

  1. Jag skrev en längre kommentar än jag brukar men den försvann...
    Nåväl, Sifan fattas oss. En era är slut

    SvaraRadera