torsdag 7 oktober 2010

Mycket tekniksnack blir det (Långt inlägg!)

Och dogmer och självpåtagna regler. Om vad man inte får och vad man absolut inte får. Jag pratar om fotosidor/bloggar. Hedervärda människor, oftast med betoning på just MÄN, som skriver om sitt fotograferande.

Eller snarare om sina fotograferingsapparater. För dom flesta fotobloggar handlar om kameror och teknik. Väldigt få om bilder.

Det har förstås påpekats förut, tusen gånger tusen gånger, att det är bilden som ska tala. Att det inte är intressant hur den kommit till utan ATT den kommit till. Och vad den försöker visa.

Jag gick fotoskolan på sjuttiotalet och minns hur vi tallade på all upptänklig utrustning. Made in Germany och Japan. Pillade och tryckte av, smekte och önskade. För att vi var osäkra om vad vad vi egentligen skulle använda detta fantastiska fotomedium till.

Förhoppningsvis mognar man med åren. Tappar prestigebehovet och kravet på att vara perfekt. Tar livet lite mer från den coola sidan och uppskattar möjligheterna i ställer för omöjligditona.

Jag började fotografera runt 1970, tjugo år gammal. Köpte en Pentax med tre gluggar och tog en massa bilder. Soppade rullarna i garderoben hemma på Bondegatan och kopierade i köket. Upptäckte magin och blev fast. Ungefär som jag blev när jag fick min första skrivmaskin. Men det var varken Haldan eller Pentaxen jag älskade utan möjligheterna. Utsikterna att plötsligt vara i stånd till vad som helst.

Visst, man är naiv i dom där åren, och det är just det som är så underbart. För sen kommer självkritiken som förtär och dödar. Som påpekar hur uselt allt är som man åstadkommer. Vilka vissna bilder man tar, vilka pinkiga texter man randar.

Trots alla dessa förbehåll valde jag både foto och ord som yrke. Först som fotograf, senare som journalist. Men plåtandet, det där som handlade om magi, dog långsamt sotdöden i takt med att jag måste försörja mig på det. Och det fria ordflödet låstes in bakom plikttroget rapporterande i olika medier.

Nu har jag fyllt sextio och hittat tillbaka till bilderna. Dels genom att jag inte behöver leva på dom, dels att jag med ny digital teknik kan göra en massa som jag kunde förr också men utan allt krånglet. Visst kan jag bli nostalgisk när jag känner doften av ett mörkrum. Visst kan jag falla i trance framför vackra kopior på en gallerivägg. Men vad jag egentligen bryr mig om - och bara det - är vad som finns inom bildens ramar. Hur det hamnat där, om genom tysk, japansk eller östtysk tekinik, det skiter jag i. Om det suttit en zoom, ett tele eller en grodvidvinkel på kameran är ointressant. Bara om bilden drar blicken till sig räknas den.

Jag förmenar absolut inte folk rätten att gilla gamla kameror och blogga om dom. Och det kan vara spännande för det egna skapandet att begränsa sig ibland, genom att bara plåta med normal till exempel.

Men kära vänner! Glöm inte bort att det är resultatet som räknas.Det där som ögat landar i. Om på en vägg bakom glas och ram, under plast i en plånbok, på anslagstavlan på jobbet eller i en svindyr kaffebordsbok. Spelar roll.

Jag följer med intresse flera fotobloggare, även om jag tycker fotosidan.se generellt sysslar för mycket med utanverket. Men Micke Berg brinner, också för annat än kort. Och hans nästan namne Micke Borg kan vara kul att kolla in, även om jag tycker att han är lite för formellt sträng ibland. Chasid är bra. Och att då och då skrolla sig igenom 591 Photography Blog är inspirerande. Att jag sen också kollar in Steve Huffs inspirerande kameratester då och då må väl vara mig förlåtet. Man måste ju trots allt hålla sig uppdaterad.

3 kommentarer:

  1. annikatonstrom@hotmail.com7 oktober 2010 13:53

    Hej Göran! Det är mycke intressant det du skriver! Man glömmer för lätt och behöver påminnas ibland! Jag minns oxå detta med glädje! Kram Kusin Annika!

    SvaraRadera
  2. Och jag läser din blogg, med nöje!
    GustafE

    SvaraRadera
  3. Kul att du gillar min blogg Göran :) Även om jag inte alltid kommenterar dina inlägg så är din blogg en av dem som jag läser och beskådar med stor behållning!

    Det är inte tekniken som gör bilderna utan vad ögat ser, hjärtat känner och vad man brinner för som formar det man förmedlar genom sina bilder och då spelar inte kamera- eller objektivvalet så vidare värst mycket.
    //Chasid

    SvaraRadera