torsdag 23 september 2010

Höst

Så var're vardag igen. Och höstdagjämning. Stella har åkt tillbaka till Top of the World, tystnad och tomhet råder. Plötsligt blev lägenheten inte bara ljudlös utan också stor och ödslig. Hon må vara liten, Stella men hon fyller väl ut tillvaron där hon är. Nu dröjer det en månad tills vi ses nästa gång. Och sen bär det mot jul. Om tiden är en linje så är den lodrät. Bär rätt utför i ett hisnande tempo. Det gäller att hålla i hatten för att inte ramla av.

Ettårsdagen för min operation närmar sig och igår, när jag for förbi Karolinska, återupplevde jag dom där märkliga dagarna i minnet. Det är så osannolikt att jag faktiskt gjorde det: sövdes ner, sågade upp bröstbenet, plockade ådror från benet och bytte ut tre kärl i hjärtat.

Jo då, ärret finns där när jag står framför spegeln och det drar fortfarande i det. Ändå kan jag inte fatta att jag faktiskt gjorde det. Att jag vågade. Jag som är så feg. Och så här retrospektivt: Att det funkade och jag överlevde. Fast det var förstås för att jag skulle få träffa Stella. Hon var ju redan på väg i oktober 09. Sämre motivation kan man ha.

På andra sidan järnvägen fortsätter jobbet. Och nu har dom fått upp skylten också. Synd bara att det är till fotboll dom tänker att nyttja arenan mest. Fast huliganerna kanske blir kvar där nere bortom spåren. Man kan alltid hoppas.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar