tisdag 10 augusti 2010

Jag är så less

Jag lever i en kall stad med mestadels döda människor. Dom enda som ler är dom som vill sälja saker till mig. Sånt som jag varken vill ha eller behöver.

Folk försöker inte ens dölja sina huggtänder längre utan drar bara hungrigt upp läpparna i en grimas som säger att du är ingenting annat än ett lätt byte för mig. Om jag vill. Annars ingenting alls.

Kylan tränger in överallt. Egoismen och självcentreringen styr och den enda medmänsklighet som är offentlig är den på parkbänken bland dom utslagna.

Vinstmaximering har för länge sen ersatt arbetsglädje och yrkesstolthet. Allt och alla är utbytbara, ingen är unik. Den spik som sticker upp, den ska man slå ner.

Låter jag pessimistisk? Jag är pessimistisk. Åtminstone idag. Det är grått, grått, grått. Inte ett leende på stan. Vassa armbågar i veka livet. Jag ska fram! Här kommer jag, jag, jag!

Jag vill inte idealisera, inte påstå att det var bättre förr. Fast visst fanns det väl lite mer värme mellan mänskor? Lite större tolerans. Lite mer tålamod med de avvikande, sjuka, långsamma, åldrande.

Respekt var ett ord som inte betydde att skrämma skiten ur andra. Ödmjukhet innebar att kunna skratta åt egna tillkortakommanden och vara självkritisk. Inte bara slå ifrån sig och skylla på nån annan. Upprepa mantrat: Det var inte jag! Det var inte jag! Det var inte jag!

Jag är så less. Less på elakhet och gemenhet. Less på tjuvnyp och svek. Less på kärlekslöshet och hat. Less på ironi och cynism. Less på smartness och coolhet. Less på att leva i en kall stad med mestadels döda människor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar