tisdag 22 juni 2010

IB:s dämoner

Åkte till Fårö idag. Regnet hinkade ner över Visby så va fan skulle jag göra? Att jag skulle spåra upp IB var klart från början. Har varit där och nosat förut efter honom men inte hittat. Fast nu behövde jag ju inte frukta den stores vrede längre - trodde jag.

Alla vägar bär till Dämba men endast en till Hammars. Så det var bara att vrida ratten åt höger och följa vägen. Och jag kände nånstans att jag var rätt. Tallarna liksom vred på sig lite kokett som om dom var vana vid granskning. Av ögon känsligare än mina. Och så plötsligt: världens minsta PRIVAT-skylt med världens största pondus. Tre år efter IB:s frånfälle.

Grindarna stod öppna men jag kunde inte förmå mig till att tassa ner. Vilket jag hade kunnat visade det sig efteråt. Det var nämligen pressvisning av Bergmanhuset idag. Och vem hade berättat det för mig? Ingen enda jävel! Så där smög jag utefter stranden tills taggtråden stoppade mig. Vågorna slog mot kalkstenen och jag hörde ett gnäggande som jag först trodde kom från lammen.

Fast jag kände mig liksom nöjd och gick tillbaka till bilen. "Jag tror inte att han brydde sig så mycket att jag smög omkring i buskarna idag", funderade jag. Och då small det!

En tall som inte stått där när jag började backa stod där nu! Och den tryckte inte bara ut glaset i vänster bakljus utan också in ett par bubblor in i plåten. Nu hörde jag definitivt ett gnäggande i skogen. Förklätt till strandpipare visserligen, men mig lurar han inte. "Satans dämoner!" muttrade jag och drog iväg på grusvägen med en rivstart som rev upp ett dammoln. Och gnäggandet övergick i ett förtjust fnitter.

Stannade sen till vid Fårö kyrka och såg ner på honom. Där ligger han, under en natursten, men han ligger. Och jag står. Ännu. Fast när jag gick därifrån hörde jag gnäggandet igen och genom luften lät det: "Än så länge ja. Men snart så...".


1 kommentar:

  1. Ja, man ska akta sig för att underskatta dämoner...
    GustafE

    SvaraRadera