måndag 26 april 2010

Minnenas fötter

Minnena av våra döda bleknar fort. Inte bilderna; dom finns kvar. Men det välbekanta: doften, hudens värme, rösten, blicken, skrattet, detaljerna.

Så plötsligt dyker där upp något som väcker minnet. I morse såg jag min pappas fötter i duschen. Men dom var mina. Mina fötter var kopior av hur jag minns pappas. Och bilden tände en lång rad minnen som emanerar i vårt absolut sista möte.

Han låg på hjärtintensiven efter sin andra, massiva infarkt. Han var dålig, mycket dålig, men försäkrade mig att han inte skulle dö utan tänkte leva vidare. Jag var arton, jag satt bredvid hans säng och jag trodde honom. Det var sensommar och varmt och han hade sparkat av sig lakanet så att fötterna stack ut. Och det är bilden av dom som jag såg i duschen i morse när jag såg mina. Kopior.

Jag minns hur släkten brukade säga att jag hade pappas händer och fötter. Att dom var kopior av hans. Och jag blev stolt, för jag ville likna min pappa. Mamma sa alltid att jag skulle vara glad att jag inte hade hennes onda, knöliga fötter. Dom var mest elände med, sa hon. Men inte med pappas.

I september är det 42 år sen pappa dog och hans fötter försvann. Men nu dök dom upp i duschen och jag kände genast igen dom. Som en liten hälsning från pappa som inte förmådde hålla sitt löfte om att inte dö. Men vem gör det?

1 kommentar:

  1. Agnetha sade,

    hon är allt en liten Tonström den lilla, och visst är det väl roligt med barnbarn, livets bonus faktiskt. Jag har ju snart 4..., så du ligger efter litet. Firar Livia i helgen hon och kungen fyller ju samma dag, men inte lika många år förstås, och hon är ju betydligt sötare förstås............

    SvaraRadera