måndag 22 mars 2010

Vårdlycka

Så lyckades han då, Obama, med sin sjukvårdsreform. Och det är som om världen dragit en suck av lättnad. Inte bara för USA:s skull utan minst lika mycket för presidentens egen, eftersom han ju satt hela sin prestige på spel. Sen må motståndarna hojta bäst dom vill om harmagedon. Som för övrigt redan är en brutal realitet för en massa fattiga, oförsäkrade medborgare i världens rikaste land.

Att ha en sjukvård som funkar och som inte kostar folk skjortan, slipsen och resten av garderoben är något vi ser som en självklarhet här. Och det är väl därför som vi klagar så bittert över minsta lilla oförrätt vi påstår drabbar oss. Fast jag har känslan av att dom som klagar mest är dom som inte haft så mycket med vården att göra.

Jag tillhörde tidigare dom som bara kom i kontakt med vårdsvängen genom årliga hälsokollar. Men så inträffade pumphistorien och nu känner jag mig som en ärrad veteran. Men en nöjd sådan. För efter alla turerna omkring operation och annat har jag bara gott att säga. Om vården i stort och om dom som utför den. Från kirurger till biträdena som bäddade min säng och städarna som torkade golven. Heder och tack! Och grattis alla ni amerikaner som nu anträder vägen mot en lite bättre vård för alla.

Själv har jag firat gamlingar - en 50- och en 60-åring - i helgen och det var trevligt. Men allra bäst var att få återse Stella igår kväll. Och när jag säger återse är det med betoning på SE. För hon hade sina stora blå öppna hela kvällen och hon kollade så outgrundligt in i mina grågröna. För första gången var hon vaken i min närvaro. Det tar jag personligt och jag har den starka övertygelsen att detta är the beginning of a beautiful friendship.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar