fredag 12 mars 2010

Tiden är någonting

Igår var det den elfte mars. Min morfar Davvas födelsedag. Han skulle blivit 112. Var född 1898. På det förrförra seklet alltså. Jag konstaterade nyss att Stella mycket väl kan komma att uppleva nästa skifte, 2100. Det ger en känsla av tidens gång och dess svindlande möjligheter.

Att man på bara några generationer kan spänna över fyra århundraden, 1800-, 1900-, 2000- och 2100-talet är märkvärdigt. Och att jag är länken att förmedla och föra det vidare är svindlande.

Jag kan levandegöra min artonhundratalsmorfar Davva för mitt tjugohundratalsbarnbarn Stella. Visa bilder av honom och kåken ute på Ekängen som han byggde med egna händer. Och berättelsen blir en del av hennes egen livslinje.

Som när jag fick åka med på den gamla lättviktaren av märket Husqvarna. Bort till Uddarn's för att hämta mjölken som sen förvarades utan bäst-före-datum i kruka i den fuktiga jordkällaren. Hur jag kämpade för att hålla mig kvar bakom honom. Försökte få grepp om hans breda rygg under en sliten skinnjacka och samtidigt balanserade krukan på den guppiga grusvägen.

Eller när vi gick upp tidigt om sommarmorronen. Då gräsdaggen på ängen blötte ner benen över stövelskaften, göken gol och bofinken kvittrade sig högröd. Vi gäspande lika djupt där vi traskade ner till sjön som låg spegelblank, och drog näten som alltid var fulla av feta abborrar.

Jag kan bli samma person för Stella som Davva blev för mig. En man minns och berättar historier om. Morfar blev änkling med två barn strax före kriget och livet gjorde honom på flera sätt till en hård människa; något både mamma och min morbror vittnat om. Nyporna bet och kärleken visade sällan ansiktet.

Men för mig gjorde den det. Med mig hade han tålamod. Jag kunde göra sånt som min morbror skulle fått en rejäl hurril för. För mig var Davva en kärleksfull morfar. För att han kunde vara det. För att han slapp ansvaret kanske och bara kunde ge sig hän.

Jag bevarar dom bilderna. Av hans grova nävar värkta av hårt arbete, av den stora magen. Av Ekängsljuden: hammarslagen och radioapparater som spelar Ann-Karolina, öppna din dörr. Möt mig i porten nu liksom förr. Av det rungande skrattet; legendariskt över hela Östernäs. Nu har Davva roligt åt nåt igen, sa Holger, grannen, när salvorna ekade mellan kåkarna.

Visst romantiserar jag. Visst finns det sorgkanter på minnena. Men vilka hågkomster har inte såna? Om man verkligen tänker efter? Fast det är ju inte dom man vill förmedla till sitt barnbarn.

Näe, för Stella vill jag måla ljust, i skimrande pasteller. För att hon en dag kanske också ska minnas mig. Ha mig i ljust minne bevarad. Och på så vis ge mig, om inte evigt, så åtminstone ett längre liv med en gnutta mening.

Så tack och grattis på 112-årdagen, morfar!


1 kommentar:

  1. Bitte (Mormor)12 mars 2010 14:00

    Inte bara bilderna,utan också dofterna vad jag kan minnas...

    SvaraRadera