onsdag 10 mars 2010

Livet efter 60. Del 1.

Det är lika bra att berätta det med en gång. Det kommer ju ändå fram förr eller senare. VÄRLDEN ÄR GALEN. Men man lär sig leva med det. Eller blir botad. Idag varnar Aftonbladet på sitt löp för ELCHOCK. En - åtminstone förr - vanlig behandling inom psykiatrin för att lugna våldsamma inre stormar.

Annars är just löpsedlar ett av de starkaste sjukdomstecknen i denna absurda tillvaro.

Författaren Camilla Borgström gav nyss ut boken Goda nyheter som en motkraft till den värld de neonlysande brasklapparna speglar. Hennes dotter hade varje fredag Veckans nyheter i skolan. Ungefär som vi gamlingar en gång hade Roliga timmen.

Fast nyhetssammanfattningen var aldrig rolig. Den speglade nämligen det barnen samlat ihop av veckans stora händelser. Vilket var det dom såg på kvällsblaskornas löp. VÅLDTÄKT. MORD. INCEST. PEDOFIL. Om det inte var sensationer om all världens halvtimmeskändisar.

I protest mot denna svarta enögdhet satte sig Camilla Borgström ner och skrev sin bok. Och några problem att att hitta goda nyheter jorden runt hade hon verkligen inte. Trots dotterns lärares tvivel.

För världen är full av goda nyheter. Bara man väljer att se dom. Och väljer bort dom dåliga, onda. Man behöver inte bli en struts som sticket huvet i sanden för det. Snarare blir vi starkare och mer målmedvetna i vår förmåga att göra världen bättre. I stort förstås, men också i smått.

Charity begins at home, som Margaret Thatcher sällan brukade säga. Och varför bränna rökelse i templet när man kan visa en vänlighet hemmavid? Som ordförande Mao aldrig sa.

Veckans positiva nyhet från hemmafronten är att jag fyllt 60 för två dagar sen och fortfarande är vid full vigör. Jag hör och ser bra och kan gå kortare sträckor utan käpp. Och jag hade sällskap på innekrogen vid Nytorget av Stella. En månad gammal gjorde hon sin krogdebut på utmärkta och fullsatta Nytorget Urban Deli.

(Jag vet, jag brukar aldrig göra ohämmad reklam när jag bloggar. Men när det gäller detta etablissemang gör jag ett undantag. Fantastisk mat. Häftig miljö. Och mycket trevlig service. Så var det sagt.)

Stella var knappast medveten om något av detta. Hon sov som vanligt i mitt sällskap. Att jag fyllde 60 gjorde ingen skillnad. Hon sparade sig till natten då hon höll sina föräldrar vakna i stället.

Men jag såg ett program på Kunskapskanalen igår kväll om bebisens första år och nu vet jag att det inte var personligt. För det är så att vi egentligen föds för tidigt. Vi är hjälplösa och outvecklade och det är inte förrän i vid tre månader som vi börjar komma ikapp.

Att vi inte stannar kvar i mammas mage beror på att våra skallar då blir för stora. Vi skulle helt enkelt inte komma ut. Därför är vi som kängurus. Små outvecklade liv i vardande som egentligen borde fortsätta utvecklas i en påse på magen. Vilket vi nästan gör. Åtminstone i en bärbar bebsibinge eller babybjörn.

Att det är på detta viset betyder dock inte att inget händer. Tvärtom. Vi är fullproppade med instinkter ända från apstadiet och dom bara väntar på att bli till kunskap och erfarenhet. Den mänskliga hjärnan fördubblar sin vikt under det första levnadsåret vilket ingen annan art förmår.

Det är något att tänka på efter 60 när det börjar kännas som att hjärnvikten halveras. Men som sagt, jag kan fortfarande hasa mig ur sängen själv om morronen. Och jag uppskattar att solen kittlar mig i pannan samtidigt som jag äter mina ägg och mitt bacon.

1 kommentar:

  1. Okej, världen är grym men du har i alla fall en helt otroligt söt liten sondotter!

    SvaraRadera