tisdag 23 mars 2010

Kvinnomisshandel

Igår blev jag slagen av en helt vilt främmande kvinna. Jag var på hemväg från jobbet på väg upp på Barnhusbron när jag mötte en varelse i femtioårsåldern, kortklippt i grön jacka och jeans. Hon såg inte sliten ut eller märklig på något som helst uppseendeväckande vis. Men precis när vi möttes slängde hon ut med armen och slog mig i bröstet. Hårt, med stor kraft och med knuten näve.

Min första reaktion var häpen bestörtning. Vad hände? Hände det jag tror hände? Verkligen!!

Jag tänkte givetvis på mitt operationsärr, det som fortfarande kliar och drar och värker ibland. Min andra reaktion var ilska: Vad fan gör du? Är du inte riktigt klok!?

Svaret var ingen reaktion alls. Kvinnan bara fortsatte Scheelegatan ner precis som om det som just hänt inte hänt. Men smärtan i bröstet var tydligt bekräftande: Hon hade verkligen slagit till mig.

Jag tänkte först springa ikapp henne, men flashar for genom skallen av ett trottoarslagsmål med en okänd människa och det avhöll mig. Så jag fortsatte mot Odenplan, upprörd och med tankarna i en trasslig oordning. Ballar av stål? Dolda kameran? Ett bisarrt practical joke?

Sen efter de bägge första reaktionerna kom chocken. Och rädslan. Vad är det för en värld och verklighet jag lever i? Att den är galen ibland det vet jag, men jag har levt i den här stan i fyrtio år och aldrig varit utsatt för nåt liknande. Och så hände det nu. Hur skulle det gått om hon haft en kniv i handen? Jag menar, hon var ju uppenbart störd. För mig fullkomligt okänd. Helt galen.

Jag är fortfarande skakad morronen efter. Den statistiska sannolikheten att jag ska utsättas igen måste betraktas som mikroskopisk. Ändå har tilliten fått sig en knäck. Jag kommer att hålla säkerhetsavstånd till mötande varelser. Inte bara till synes helt vanliga kvinnor utan till alla människor. Och det retar mig. För jag vill inte vara en sån som går omkring och funderar över hot. Inte ens mikroskopiska. Men ömheten i bröstet påminner mig.


3 kommentarer:

  1. Vilken värld vi lever i...när till och med kvinnorna ta till knytnävarna utan anledning.

    SvaraRadera
  2. ja, nu vet du hur det känns för tusentals människor som blivit våldförda. rädslan och misstänksamheten, som de bär inom sig.
    jag är ledsen att du nu oxå behöver uppleva detta.

    SvaraRadera
  3. Vilken surrealistisk upplevelse! Huvva. Jag har bara blivit slagen en gång i mitt liv som räknas, och det gav en enorm process av tankar och känslor att bearbeta. Tittade faktiskt just igår på bilder av mina märken som togs efteråt, jag behövde dem nästan då för att fatta att det var sant, det fanns inte på min karta av verkligheten. Det var en särdeles omtumlande erfarenhet och fick mig också att fundera över dem som utsätts för detta mer än en gång och vad det kan göra för själen. I mitt fall blev det också en oerhört stark och skrämmande reaktion efteråt hos mitt lilla barn som bevittnade det hela och det gav efterverkningar för oss bägge som behövde tas hand om - jag tror också att min process påverkades djupt av barnets förvirrade smärta, mer än min egen.

    SvaraRadera