tisdag 9 mars 2010

Go'morron världen!

Den nionde februari hände två storslaget märkvärdiga saker. Stella föddes. Och jag blev hennes farfar.

Den här resan som jag inleder idag, har inget givet slutdatum. Den får pågå så länge den vill och är rolig. Att jag skulle räcka ända till nästa sekelskifte är förstås en omöjlighet. Det gäller dock inte för Stella.

Hon är bara nittio då, när det blir 2100. Och med tanke på att livslängden ständigt ökar, är det högst troligt att hon får höja ett glas skumpa tillsammans med de sina. Så jag har en liten förfrågan. Eller ska vi kalla det för en bön?

Snälla, mitt goa barnbarn! Skåla in det nya århundradet med din då sedan länge upplöste farfar i minnet. Jag må vara en sentimental tok, men nånstans känns det lite pirrigt att tänka en sådan tanke. Som ett sätt att få vara med. Att få bygga broar, länkar, in i framtiden.

Det har sagts så många gånger att det blivit tjatigt. Men livets mening - om man nu kan tala om en sådan - är att föra släktet vidare. Att göra det i första led är stort. KOLOSSALT stort. Att sen också det ledet fungerar och börjar producera nya små liv är obegripligt STORT.

En helt vanlig tisdag i februari, snöig och kall, anlände alltså den lilla varelse till vår krets som redan från start VAR Stella. Och ÄR Stella. Kan någon fatta hur gigantiskt det är?

Stella är en liten människa som från första andetaget har sin givna plats i tillvaron inmutad. En tillvaro som rymmer ett jag, som från start är precis lika självklart som alla våra andra JAG. Dom som stångas i tunnelbanan, pratar strunt i mobilerna, fuskar med skatt och sjukdagar och spiller sås på sig själva på äldreboendet.

Alla våra samlade egon har fått förstärkning av ännu ett. Att jag tycker det är ett underverk att Stella fötts, betyder inte att det inte finns miljontals gubbar jorden runt som tycker likadant. Och som får kalla sig för farfar eller morfar och som med fog anser att just deras nyfödda Stellor är guds åttonde underverk.

Det spelar ingen roll hur många vi är, Stella. Ni nyfödingar, med alla era färska mor- och farföräldrar häpet stirrande ner i vaggorna, är underverk allihopa. Precis lika fantastiska var och en av er. Att ni lyckades ta er ner hit under er nio månader långa resa är ett mirakel. Och ni ska veta att alla våra gamla hjärtan, friska och skröpliga såväl som stambytta och renoverade, klappar hårt och intensivt för er.

Så låt oss inleda den här trippen tillsammans. Jag hävdar att livet är en ensam resa och det står jag för. Men den kan livas upp av lite sällskap på vägen. Och det har jag nu. Kursen är utlagd och ättestupan igenskottad. Resan efter 60, mot framtiden, har bara börjat. För Stella såväl som för hennes farfar.Nu åker vi.

3 kommentarer:

  1. Bra start! Ser fram emot fortsättningen..

    SvaraRadera
  2. Gråter en skvätt. Gott så min vän, gott så.

    SvaraRadera
  3. Ser fram emot resan med vår lilla STELLA!

    SvaraRadera