torsdag 25 mars 2010

Ett barn av sin tid


Hamnade bakom den uppburna Dramatenaktrisen A igår, i kassakön på Hedengrens bokhandel. Hon hade ingen kod till sitt plastkort så hon letade efter legget. Det tog lite tid. För trots att biträdet, som hade rätt ålder inne för det, givetvis var fullt medveten om vem hon var och inte alls behövde identifiera henne, ville han se legg.

Jag har alltid hört till A:s beundrare. Både av hennes suveränt välavvägda gestaltningskonst på scenen och av den svala skönhet som upphöjt henne utöver det vanliga. Men nu var hon bara en åldrande kvinna som kämpade med att få fram det motsträviga körkortet ur plånboken. Till sist vände hon sig mot mig och ursäktade sig, erbjöd mig att gå före.

- Men tid är ju det enda jag har, försäkrade jag henne.

Då hejdade hon sig ett ögonblick i sin plastkamp, såg på mig, djupt in i ögonen och sa med sin karaktäristiskt mörka röst:

- Tack! Det var mycket storsint sagt.

Efteråt funderade jag över händelsen. Är man storsint bara för att man ger en annan människa en gnutta av sin tid? Har vi hamnat så in åt helvete fel, att det enda vi verkligen har, vår tid, ska betraktas som en uppoffring?

För det är ju så det är: Tiden ÄR det enda vi har. Trots ständiga försäkringar och ursäkter om motsatsen.

Men en dag tar den också slut och då har vi ingenting. Inget att ge längre, inget att bidra med. Varenda ägodel ligger orörd, varje gest är stum. Tiden är inte längre någonting.

Så varför inte passa på? Det behöver ju inte vara en vacker Dramatenaktris man delar med sig till. Det kan vara någon på bussen som vill ha några minuter av mig. Barnet i vagnen som försöker avbryta mammas mobilsamtal som tydligen är så mycket viktigare. Det stinkande fyllot på bänken som i all sin motbjudande varelse bara skriker efter femton sekunder av ditt liv.

Är det verkligen så viktigt, ditt liv? Mitt liv. Min tid. Så värdefullt att vi inte har en gnutta till övers för vem det än vara må? Det är så lätt att glömma bort att också uppburna och firade aktriser en dag blir gamla och darrhänta. Och ensamma.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar