måndag 15 mars 2010

Allt nu!

Vad lever man för egentligen? Helgen eller vardagen? Eller kanske både och? Fest och plikt. Det är väl det som är livet? Hela livet.

Helgen gick i festens tecken. Det är inte varje dag numera som jag får ha en ung dam i famnen en hel lördagskväll. Men under ett par timmar snusade Stella så tryggt i mina armar medan festen pågick som bäst i herrgårdens salar och gemak. Det var nästan så jag undrade om inte majorskan skulle uppenbara sig framåt midnatt på jakt efter sina kavaljerer.

Jag har grunnat lite över begreppet skam på sistone. Om varför vi plötsligt, åtminstone om man är en gnutta känd, ska jagas ut mitt på plan och skämmas ögonen ur sig offentligt. Plura stack nosen lite för djupt i ett vitt pulver härmodan och fick genast frågan om han skämdes.

Hans första svar hedrade honom: Inte direkt, sa han. Fast det är ju lite trist för mina barn. Rätt rakryggat sagt, tycker jag.

Men igår hade han tydligen tänkt om. Åtminstone i rubrikform. Jag skäms! stod det då. Och den känslan tycks han dela med alla som puttas ut i det offentliga rum medierna numera är.

Tiger Woods borde kanske skämmas inför sin fru. Och det gör han möjligen. Men inför mig eller det amerikanska folket har han absolut ingenting att ursäkta sig för. Han får väl sticka sitt organ i vem han vill; det är inte min ensak.

Och Plura, han får dricka, röka eller sniffa vad han önskar utan att få mitt moraliska pekfinger stucket i magen. Hans eventuella skamkänslor hanterar han säkert med dom det angår.

Så varför denna stinkande, pyrande moralism? Varför detta återupprättande av skampålar på kyrkbacken?

Jag tror det beror på att vi vant oss vid att livet är dubbelmoraliskt. Att vi säger ett och gör ett annat. Menar något, men egentligen ingenting. Vi berömmer men fördömmer så fort nån vänder ryggen till. Vi säger det politiskt korrekta fast vi tycker det totalt motsatta. Och det gäller inte bara politiker med näven i kakburken utan oss allesammans. Och hela tiden är vi så förbannat, pösande, präktigt avundsamma.

Problemet med en sån livsstil är att man så lätt glömmer bort att leva. Tror att det är viktigare med ett par röda Converseskor i TV, än att gunga sitt barnbarn i famnen till Jimi Hendrixmusik i bakgrunden. Missar att solen går upp en timme tidigare idag än för bara några veckor sen. Tror att hälsa är något man gör när man säger hej då till nån.

För övrigt tycker jag att man ska äta våfflor en söndag för tidigt. Då kan man ju korrigera det nästa söndag som är den rätta våffeldagen. Och få våfflor två söndagar i rad. Allt nu! som sagt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar